Det var ju ett tag sen om man säger så...förklaringen är väl att så fort man inte uppdaterat på ett tag så blir det mycket att skriva nästa gång eftersom livet är så händelserikt här på Nya Zeeland. Lite sarkastiskt nu kanske, de flesta dagarna jobbar jag och allt går i sitt lilla vardagliga lunk. Jag tänker dock inte tillägna detta inlägg åt att uppdatera er, det får ske senare i veckan. Detta inlägg blir lite mer "The bigger picture"-story
Den 24 april 2011 landade jag på Arlanda flygplats och välkomnades av min syster och hennes sambo. Jag hade just lämnat säsongslivet i St. Anton och alla underbara människor som jag umgåtts med i fem månader. Jag var så tom men ändå så fylld av känslor och det var bara surrealistiskt att helt plötsligt befinna mig i "verkligheten". Men jag hade också lämnat min stora kärlek och visste inte riktigt om vi efter fem månader tillsammans skulle klara av distansen som skulle komma efteråt. Om jag hade vetat att jag ett år senare skulle befinna mig på andra sidan jorden med denna kärlek så tror jag att jag hade skrattat åt det...hur skulle det ens ske?
Tillbaka till dagen jag anlände: Jag minns att vi skulle hem till min systers sambos föräldrar och äta påskmiddag, jag var kanske inte den mest sociala gäst dom välkomnat till sitt hem. Det första jag gjorde var att ta en promenad ner till havet och där brast det, där kom alla känslorna på en och samma gång liksom... Jag kunde inte känna någon sorts glädje över att vara hemma i Sverige för det enda jag ville var ju att vara tillsammans med Richie. Otroligt själviskt beteende när jag tänker efter så här i efterhand. Vad tusan, där hade min familj väntat och längtat efter mig och jag bölar över att jag måste vara hemma och inte hos Richie... Kärleken gör en knäpp för er som inte vet! Anywho! Efter en timmes gråtsession vid havet sov jag i sex timmar och vaknade lagom till middagen. Rödgråten och helt slut i huvudet av alla miserabla tankar.
Efter att ha varit hemma i tre veckor och hunnit umgås lite med min saknade familj så bar det iväg till Norge. Tillbaka till Sodexo och städa flygplan igen! Jag flyttade in hos min underbara vän Andrè (som jag nu hellre kallar min bror istället för vän) och började det hårda slitet. Richie befann sig i Frankrike och oddsen var väl inte på vår sida, men ju mer folk ifrågasatte vårt distansförhållande desto mer jävlar anamma kände jag! Detta skulle gå, så var det bara! Vi såg till att höras varje dag på sms, skype, dyra dyra telefonsamtal och email. Vi sågs även varje månad och varje gång på en ny plats: Stockholm, Lysvik, Morzine, London, Jessheim. Ja lite överallt så att säga! Men jag kämpade med alla känslor och tankar på vad vi skulle göra för att kunna vara tillsammans. Richie åkte tillbaka till NZ för en månad för att vara med på sin systers bröllop och jag var livrädd att han inte skulle komma tillbaka till Europa. Men det gjorde han och samma dag han kom tillbaka till Frankrike så skypade han mig och efter en stunds snack så säger han: "Should we go back to NZ for a while?"
För många hade det nog varit något man kanske skulle ha funderat på ett tag och fått en att stanna upp för en sekund. Att flytta till andra sidan jorden för ett år och jobba är inget man kanske bestämmer sig för i en handvändning. Men mitt svar kändes så enkelt. Jajjabrajja här ska åkas till NZ! När jag släppte bomben för mamma o pappa var kanske inte reaktionen den jag hade hoppats på. Men efter att Richie varit hemma i Lysvik i nästan en månad över jul och nyår (och i alla fall blivit bästis med pappa) så kände dom sig nog lite tryggare med att låta sin yngsta dotter dra iväg bara sådär.
Så här befinner jag mig nu på Nya Zeeland, som ni alla vet, och har varit här i 7 månader. Jag får nästan nypa mig själv i armen när jag drar upp gardinen på morgonen och ser allt jag får se och upplever allt jag får uppleva. Jag är så lycklig över att jag vågade ta chansen och jag är så lycklig att jag äntligen, efter mycket tjat från Richie när jag bröt ihop i lägenheten i Jessheim, lyckades se The Bigger Picture. Allt går om man kämpar, man måste bara våga drömma men för att det ska bli verklighet så måste man ha ett mål. Jag har inga miljoner, jag sparar knappt några pengar här men jag älskar livet, jag älskar att jag tog mig hit och jag älskar att jag får vara här med Richie! Sen saknar jag min familj och mina vänner där hemma, men det är en annan historia.
Ditt mål kanske inte är att dra till andra sidan jorden men vad du än drömmer om, kämpa för det! Se "The bigger picture" för det kommer krävas mycket slit innan du lyckas men så länge du kan se helheten och vad du egentligen kämpar för så kommer du klara det. Det var aldrig lätt under de 8 månaderna i Norge, men jag kämpade för vår skull men mest för min egen skull. För mig var det så viktigt att bevisa för mig själv att jag klarade av att kämpa för mitt mål och också klara det. Nu börjar jag låta som Blondinbella och därmed slutar jag för denna gång. Kommer en update senare om allt som hänt (i korthet) och hur framtiden ser ut (det som händer innan mitt visum går ut i januari). Vi hörs folkens! Lots of love xx Justina
finaste syster!
SvaraRadera